Äntligen lite fart här hemma igen! Just nu håller de på och schaktar ut matjorden på tomten och för hoppningsvis är det färdigt idag eller senast i morgon så att vi kan så innan det blir alldeles för kallt.

I morgon kommer våra efterlängtade persienner och jag hoppas och tror att det kommer kännas som ett nytt hem efter det! Bilder kommer förmodligen i eller efter helgen.

Det har kommit en ny funktion (eller jag har iaf inte sett den innan) på att man kan lösenordsskydda vissa inlägg. Jag kommer att göra det ibland, iallafall när jag lägger upp bilder på Celvin och kanske även på huset. Det är inte för att jag på något vis vill vara hemlig utan mer för att få veta vem som är inne på min blogg och läser vissa inlägg. Lösenordet får ni av mig genom att skicka ett mail så mailar jag tillbaka det.

Just nu ligger Celvin och sover... stackarn, han är helt slut efter en vaken natt. Vet inte vad det varit med honom men jag misstänker att det är den där tanden som kommit fram uppe som spökade. Det är väl nu jag borde ligga i sängen jag oxå men hur lätt är det? Har en massa saker att göra som att städa klart exempelvis. Började igår men eftersom Celvin inte sov mer än en kvart på förmiddagen och är väldigt mammig just nu så hann jag inte mycket mer än å röra till typ.

Nähä, slut på kaffepausen och dax å sätta fart igen!

Ha, ha, ha, hittade den här roliga filmen på Youtube

I går kväll ställde vi upp på en träningstävling i lydnad och det var jätteroligt! Kiwi skötte sig bra trots att hon var taggad långt ut i klotipparna. Fick som helhetsintryck kommentaren "kvällens gladaste hund". Vi fick två tior, en på tandvisningen - skönt, och en på platsen vilket var superduktigt med tanke på att vi fick lägga om då en av de andra hundarna reste sig efter ngon minut och skulle bjuda upp till lek. Duktiga Kiwi låg kvar! Bra då vet vi det!

De andra poängen var väl inte så mycket att orda om. De var rättvisa, speglade rätt bra vart vi ligger i träningen just nu. Det konstigaste var dock att vi nollade på hoppet, det hade jag sett som rätt säkra poäng. Kiwi satt kvar fint, jag gick till andra sidan och kommenderade hopp, Kiwi kom in fint, satte sig vid sidan för att sedan resa sig och hoppa en gång till...och sedan en gång till... två ggr för mycket - Det var i stort sett sista momentet och då tyckte hon nog att nu jäklar får det hända något kul... wow äntligen lite agility, vilket vi fick som kommentar "agilityhunden hoppar".

Nu har jag dagen på mig och bestämma mig för om jag ska våga tävla i november eller inte. Frågan är om vi hinner och det gör vi nog om jag ligger i lite. Utan störning är Kiwi duktig så störning är en sak vi behöver träna med, sen behöver vi tävliningsträna för det var faktiskt första gången vi gjorde det i går.

Kiwi är underbar att jobba med, det finns ingenting som hon tycker är för tråkigt för att göra. Vi har bara så jäkla kul om dagarna!

I går var vi och vallade på ett gäng får hemma hos en bekant. Nya får som Kiwi inte tidigare hade träffat och rätt påverkade av blåsten "Stellan" :o) De var ganska springiga, mer än vanligt enl matte fåraherde ;o). Kiwi och jag körde bara ett pass, vi vet ju med säkerhet att hon blir trött i huvudet rätt fort. På kvällen gick vi ut och tränade linförighet. Det blåste enormt och jag borde egentligen hålla mig inomhus (ett träd hade blåst omkull) men jag ville ta tillfället i akt och träna med den typen av störning. Och visst var Kiwi brydd första minuterna men efter en kort stund kunde hon fokusera bra. Duktiga vovve!

Jag hittade några söta bilder på lilltjejen som valp. Hon kunde då somna i stort sett var som helst. På bilden i mitten ligger hon i mina föräldrars skoställ och oj vad vi hade letat innan vi hittade henne. Det var ju inte det första stället vi kollade på .

I kväll ska vi upp till klubben och vara med på en träningstävling i lydnad. Har ingen aning om vad vi har där att göra egentligen men blev övertalad och tänkte att det kunde vara bra att träna med störning för jag kommer att vara nervös!!! Löjligt men det bara är en helt annan sak att tävla lydnad istället för agility.

Vi har jobbat på med apportbocken och Fannys metod har verkligen givit snabbt resultat. Kul!

I förra inlägget berättade jag att det börjar hända saker med min lilla Kiwi och faktiskt så tror jag att jag hade rätt! Varenda träningspass sedan dess har känts helt fantastiskt - vi har fått tillbaka den "rätta" känslan igen och ser mycket ljust på framtiden!

Vallning: I tisdags var vi hos Anja. Jag började med lina på Kiwi och höll mig i nedre delen av 25:an, hon gjorde en del fina saker men jag fick oxå fram hennes beteende som hon tar till när hon blir osäker, släpper fåren och kommer till min vänstra sida. Jag försökte vara snabb med smacken men det funkade bara ibland... förmodligen var jag för sen när det inte funkade! Jag misstänker oxå att detta beteende kommer när hon blir trött i huvudet, hon slutar tänka själv och frågar mig om hjälp. Till skillnad mot lydnaden vill jag ju inte att hon ska göra det! När det kändes som vi inte kom vidare tog vi av linan (då hade Kiwi pausat oxå) och körde små hämt. Jag lade henne kl 6, gick ut till klockan 4 resp 8 (typ) klappade och pyshade och lade henne sedan kl 12, för att sedan göra om övningen. Flera ggr sneddade hon in och gick in framför mig (ville att hon skulle runda mig) och då stöttade jag henne genom att snurra runt med pisken i handen för att få ut henne. Till slut gick hon riktigt bra!

I torsdags var vi hemma hos Elisabeth på hennes får och OJ VAD DET KÄNDES BRA!! Första passet hade jag Kiwi i lina men behövde knappt använda den. Hon tog mina kommandon jättebra, (ligg, smacken och klappen... alltid ngt!) Hon var inte alls så intresserad av att komma in till min sida tack och lov! Som vanligt var hennes lilla hjärna trött vid andra passet, där saknade jag den där härliga känslan men kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var annorlunda mot det tidigare passet. Jag tog därför av henne linan och gjorde små hämt, precis som på tisdagen och detta gjorde hon superbra! Var mycket duktigare på att runda mig, krävde mindre stöd. Duktiga hund!! Jag nöjde mig ganska snabbt eftersom lilla damen var trött i huvudet och det enda jag ville uppnå var framsteg från tisdagens pass och det fick vi absolut. På många sätt!!

När Mickis var nere för ett år sedan gjorde vi en övning där fåren stod i fålla och hundarna skulle gå lugnt mot dem och sedan flankera ut. Mickis hade ställt ut pinnar som stöd. Nedan ser ni två bilder på samma övning.

1). Här går Elisabeth och Frasse rakt mot fåren..

2). Cilla hjälper Ester att flankera till höger

Ville man försvåra det hela lite (och det ville ju Jaffa) kunde man testa sina kommando och gå zick-zack mellan pinnarna (där andra gick rakt mot fåren).

Jag klurar lite på om detta kan vara en övning för Kiwi för att lära henne att flankera??? Eller är det för tidigt, ni som kan det här med vallning?? Jag längtar tills Mickis kommer om två veckor, superkul ska det bli!!

Agility: I onsdags var det träningstävling på klubben och Kiwi och jag ställe upp! Vi hoppade över slalom, då jag med säkerhet vet att hon inte kan det, och körde resten av banan. Det gick faktiskt riktigt bra! Några missar blev det där jag inte hann placera mig så det kan jag inte beskylla Kiwi för! Bäst av allt! Hon lyckade fokusera trots att hon var uppe i stress (längst ner i inlägger kan ni läsa varför). 

Lydnad: I måndags var jag och E i Saxnäs och tränade. Jag tränade bla rutan vilket gick bra! I lördags var hela familjen på kalas i Hultsfred och firade Fredriks pappa så det blev ingen träning. Jag var lite sugen på att stanna på Hultsfreds Bk och hade därför med mig ombyte, men eftersom vädret var som det var hoppade jag över det för Fredrik och Celvins skull. Annars är det rätt kul att vara på andra brukshundsklubbar för en gångs skull.

I går var Fredrik, jag och Celvin inne och firade Pers födelsedag så det blev inte någon träning då heller MEN när jag på kvällen sitter där i soffan... beklagar mig på att det är mörkt ute redan kl 19:30 och att jag inte vågar åka till klubben själv får jag ett meddelande från E. Vi pratar tävlingar mm och jag passar på och beklaga mig lite för henne oxå och vad händer då? Hon erbjuder sig att följa med å träna!! Jippi! En stund senare möttes vi upp på klubben. Kiwi var taggad upp över öronen vilket var precis enligt min plan! Perfekt, jag misstänker att det är sån hon kommer vara vid debut så jag ville träna på det. Vi började med lite linförighet vilket gick riktigt bra, E berömde oss! Ett läggande under gång, perfekt!! Tyvärr tragglade jag det ett par ggr till och fick bekymmer med att hon reste sig upp. Blir inte så orolig behöver bara träna detta lite mer för jag tror att det kommit av att jag i vallningen lagt henne för att bromsa och sedan smackat upp henne snabbt på benen. Har märkt även i vallningen att hon inte legat kvar alla gånger, vilket är det hon varit allra bäst på tidigare! Får träna detta mycket mer i andra situationer. Vi tar oss bort till hopp över hinder. Shit, när gjorde vi det sist? Gick fint efter ett par ggr. Först ville tösen ligga ner famför hindret (gör ju så i ag) men när jag påmint henne så gick det fint! Ställande under gång behöver jag träna mer och jag fick lite tips av E. Efter en liten paus kommenderade E mig. Egentligen var det kanske dumt?? Jag kände att Kiwi var TRÖTT i huvudet men ville ändå passa på när erbjudandet frän E kom. Kiwi höll ett mycket bra fokus på mig men hamnde ur position, för långt fram, flera ggr. ett problem vi drog på oss under tiden jag var gravid som kan komma fram ibland när Kiwi är trött. Måste bort!! Vi avslutade med att gå upp till agilitybanan och ta slalom. Snuttan gjorde det perfekt på en gång. Att dumma jag sedan skulle ge mig på det ytterligare en gång beöver vi inte nämna här! Vi avslutade iaf bra!

Tja, just nu känns det som träningen flyter på riktigt, riktigt bra. Vi kommer framåt hela tiden och har glädje och den där härliga känslan finns där varje pass. Lite trist att nämna detta nu i all lycka men det finns fortfarande ett litet svart moln på den klarblåa himlen. Kiwi fixar inte att stå lugn och titta på andra när de kör agility. Hon beter sig riktigt illa faktiskt! Skäller och har sig vilket främst är frusterarde för mig och de runtomkring men gör oxå att hon tar "slut" mycket fortare, hon är ju igång hela tiden. Det enda som funkar är att stoppa in henne i en bur med en filt över men det passar ju inte att göra det alltid! Jag har fått många goda råd och jag har testat och tränat. Det blev lite bättre ett tag för att nu vända och bli värre igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag inser att jag måste träna mer... men hur? Jag tror bara att det blivit en "grej" som jag måste bryta!

Ett gästinlägg av Fredrik:

Nu har det gått tre veckor sedan jag upplevde några av de hemskaste dagarna i mitt liv.
Mina känslor överraskade mig. Att hålla inne känslorna för att vara ett stöd till resten av familjen gick inte. Tårarna bröt sig igenom alla barriärer. Den lilla tösen som jag så många gånger varit helt tokig på, visade sig betyda mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro.
Tomheten att ta morgonpromenaden med bara två hundar var bedrövlig. Helt plötsligt gick det utan problem och jag stod inte insnurrad bland en massa koppel. Jag saknade kaoset.
  Beslutet som ältats fram och tillbaka under en längre tid kändes inte så svårt att ta när vi summerade alla fakta, precis som Camilla beskrivit.
Men efteråt; jag kände mig så hemsk! Känslan av att jag övergivit henne gick inte att förtränga vilket fick mig att känna mig så hemsk.
Tindra blev mer och mer den som jag kände att jag ville ta hand om. Att träna henne var en balansgång och vi var oroliga varje gång att hon skulle få ont dagen efter.
  Vi for med henne till ett otal experter. Bl. a Strömsholm. Under tiden kände jag mest hur jobbigt det var med allt som var runt omkring henne. Idag hade jag gett vad som helst för ynka 5 minuter.
Som jag tidigare skrev kunde hon driva mig till vansinne med sitt snurrande framför TV:n eller bredvid köksbordet då hon ville något. Då höll jag på att gå i bitar, men nu uppskattar jag all tid som jag fått dela med henne, jobbiga som roliga.
  Till slut kände jag mig lite av hennes skyddande ängel. Försökte hitta lösningar för att det skulle funka, att ge henne ett drägligt liv. Men vad var det för liv? Hennes stora passion var att jaga järnet. Den friheten kunde vi inte ge henne eftersom vi visste att det kunde ge henne kraftiga smärtor.
Hennes andra passion var att ligga i solen och slappa. Om jag hade trott på ett liv efter detta hade jag inte sett henne som en ängel som svävar bland molnen utan hade önskat henne en paraplydrink på en solig strand.
Tindra jag saknar dig!

Efter denna tragiska händelse har jag trots allt sett tillbaka för att dra lärdom. Som jag skrev önskar jag vad som helst för de stunder då Tindra var som jobbigast bara för den tiden kan man aldrig få igen tillsammans med henne. Så hoppas jag kunna leva härefter. Stunder som i nuet upplevs jobbiga, kommer jag uppskatta att jag ändå fick ta del av och förhoppningsvis löses den konflikten eller vad det nu kan handla om på ett bättre sett.

För övrigt:
Vad händer på husfronten frågas det titt som tätt.
I dagarna var två killar här för genomgång av persienner, plisséer etc. Känns som det kommer bli kanonbra. Dessutom har vi fått upp lite fasadbelysning.
Jag beställde två trådgårdsböcker häromdagen, snacka om att man börjat få nya intressen, som vi ska hitta lite inspiration inför vår design av trädgården. Det har för övrigt hamnat lite i träda efter att de var här och jämnade till marken och dumpade matjord.

Förra veckan rusade förbi toksnabbt... minns knappt vad jag har gjort s jag sammanfattar det lite.

Förra helgen: Var vi i Stockholm och Shoppade med stort S! Vi sprang omkring på Drottninggatan som yra höns, alla butiker skulle hinnas med. Jag var lite trögstartad, visste inte riktigt vad jag ville ha men rätt som det var hittade jag ett par coola jeans (som typ var det enda jag inte skulle köpa) och då lossnade det ordentligt. Det blev ett par skor, ett par stövlar, ett par jeans, en jacka, en mängd tröjor, koftor och några stickade klännigar. Det är ROLIGT att shoppa!! Dessutom hade vi sällskap på resan av ett par som förgyllde våran helg på mer än ett sätt!! Alltid lika kul att ungås med dem! Stor kram till er! Celvin skötte sig kanon på resan! Skönt å veta, då kommer vi våga oss i väg på lite långresor igen! Vill även sända en STOR KRAM till våra fantastiska hund och husvakter som gjorde det möjligt för oss att komma iväg samt pyntade vårt hus med pumpor. Såå mysigt att komma hem när det var så fint! Det var ju skördefest under tiden vi var borta och jag misstänker att de hade tagit sig en sväng runt på ön!

Babysim: Celvin älskar att vara i vattnet, han plaskar, sparkar, leker och dyker... Ja, minsann dock om än väldigt försiktigt! Ledaren är nog med att det skall vara på barnets villkor och tar det därför väldigt varligt med de övningar hon lägger upp. För två veckor sedan var Fredrik med och fotade oss. Det blev några fina bilder som jag kommer lägga upp här.

Celvins utveckling: Förra helgen när vi var i Stockholm lärde sig Celvin att prata i tvåstavigt, det var da-da och ba-ba mm för hela slanten. Supersött! Förmodligen tyckte även gästerna på den Indiska resaturangen oxå att det var jättesött, eller vad tror ni? Idag har han även hittat ljudet "T" så då är det ta-ta-ta-ta mm. Gulligt!

Kiwi: Jag tror att lilla damen sakta men säkert börjar mogna en smula, kan inte rikitgt sätta ord på det men hon känns mer stabil i många lägen. Vi har inte tränat jättemycket denna veckan utan i stället hållt oss till våra långa promenader samt lekt en hel del och jobbat på att stärka vår relation. Jag tror även att mig desperata försök att få oss tävlingsklara i höst blev mer än en morot och satte käppar i hjulet istället. Sedan den dagen då jag gav oss ett halvår till (till april) har träningen vänt. Snacka om psykologi! Dessutom kan jag ge oss själva tid att bara ha kul vissa dagar inte träna hela tiden. Visst går det och är det ett måste att kunna kombinera dessa för att komma framåt men just nu behöver jag göra en skillnad på dem för att det ska bli tydligt för mig själv. Jag tror att ni som känner mig förstår vad jag menar.

Vi har hunnit med lite agility och Kiwi var fin-fin. Det var en fröjd att jobba med henne! Hon har en enorm glädje och är nu helt orädd för balanshinder (jäkla fixidé)! Dock har vi gungan kvar, har med flit låtit den vara sedan hon plötsligt blev superrädd för mycket utan anledning. Igår råkade hon av misstag springa över gungan och det var ju inge bra!! Jag blev så arg på mig själv även om jag inte kunde förutspå att hon skulle ta den bakom ryggen på mig. Dock verkade hon inte bry sig särskillt mycket utan kunde fortsätta fokusera och göra om övningen utan problem (och utan gunga såklart)!!

Meya: Tja, knallar på som vanligt! Är bara en sån underbar hund. Hon är med nästan överallt fast ibland märker man knappt av henne. Hon strosar mest omkring och tycker att livet är underbart och livet ÄR underbart för oss med henne runtomkring! Hon charmar, stöttar, kelar och bara är go helt enkelt! Älskar fortfarande att byta konster mot köttbullar och leka med kamptrasan har blivit görkul på äldre dar. Måtte hon leva till hon blir 35 som hon en gång lovade mig.

Tindra: Usch, vad jobbigt det är fortfarande! Vill inte skriva så mycket om just sorg i bloggen för jag vill inte att ni som läser ska bli ledsna av mina inlägg utan i stället tvärt om men guuuud vad jag saknar lilla skrutt! Det finns inte ord! Jag försöker tackla min sorg som vanligt när något känns svårt... genom att inte tänka på det men den här gången går det inte! Tindra finns med mig i allt jag gör, i mina tankar, när jag pratar ja... usch! Jag vet att vi fattade rätt beslut och jag ångrar mig inte men det gör inte saken lättare. Inte alls! Jag måste tänka på att Tindra har det bra nu, hon har inte ont och hon är inte stressad men jag kan inte låta bli och tänka på hur livet sett ut om hon inte hade haft en missbildning som endast drabbar ca 2% av alla hundar. Varför just hon? Förmodligen (eller ganska säkert) hade jag inte haft Kiwi och där slutar jag att fundera! Nu är det som det är! Livet måste gå vidare helt enkelt och det gör det genom att jag ger ALLT till de som finns kvar. Inget varar för evigt heter det ju, man ska vara tacksam för varje dag man får vara tillsammans och vara friska, det gäller både djur och människor!