I fredags stack vi upp till stugan direkt när Fredrik kom hem, vi orkade inte gå hemma och bara tänka helt enkelt! Det man egentligen vet om (men förtränger) är att man bär sorgen med sig överallt, den kan man inte bara lämna hemma. Men även om det var tungt å komma upp till stugan och se en massa saker som påminde om Tindra har det ändå varit en bra helg. På lördagmorgonen kände vi att vi behövde träffa lite folk (och då sitter vi typ 10 mil från närmsta kompis:)) så jag skickade iväg ett mess till ett par som vi kände skulle vara perfekta att umgås med i denna stund. Vi hade tur!! De hade inget för sig på em/kväll så de kom upp och det blev som vanligt en mycket trevlig kväll i deras sällskap. Jag kom tom på mig själv att skratta flera gånger. De hade även med sig sin underbara dotter upp. Kan inte nog skryta om hur stolt jag var när hon vid efterrätten ville sitta bredvid mig(!!) och inte mellan mamma och pappa... :o).

Vi har haft strålande solsken hela helgen! Varmt och gott, man har kunnat sitta ute på terassen i t-shirt... det ni! Dock uteblev vår planerade "flera timmars långa promenad i skogen med matsäck" mm pga att älgjakten hade satt igång. Vi hörde en hel del skott på relativt nära håll (Norra Öland är inte så stort) samt hundar som skällde.

Här kommer lite bilder från helgen

Vi kan väl inte riktigt säga att vi är i våra sinnes fulla bruk. I går ringde vår granne upp till stugan och undrade om vår fönsterdörr (på framsidan!!) skulle stå öppen... VAAAA??? Den hade vi alltså lämnat öppen, endast haspad så att vem som helst hade kunnat gå in, ända sedan i fredags. Då ska jag tillägga att både Fredrik och jag tog en extra sväng (som vi alltid gör) och kollade att allt var ordentligt stängt innan vi åkte. Grannarna lovade att hålla koll under dagen så vi slapp åka hem i all hast bara för det. Jag kan inte säga det nog med gånger, våra grannar är helt fantastiska

Idag känner jag mig lite starkare igen. Även om saknaden är enorm och jag går med gråten i halsen hela tiden har jag ändå på något sätt hittat tillbaka till verkligheten igen. Jag känner mig redo att ta tag i saker igen, både roliga och tråkiga. Livet bara måste gå vidare! Så är det men jag lovar att det kommer ta lååååång tid innan allt är som vanligt igen... om det någonsin blir det. Och blir det inte det så är det ok! Tindra har verkligen gett ett avtryck i vårt liv, hon kommer alltid vara med oss... på ett eller annat vis.

Ps. Tack alla ni för inlägg i bloggen, telefonsamtal, SMS, mail mm. Det betyder oerhört mycket i en sådan här situation. Ds