Igår kväll fattade jag och Fredrik ett av de svåraste beslutet någonsin, vi har låtit vår underbara, älskade lilla yrväder somna in, Kiwi har förlorat sin bästa vän och läromästare! Det gör så ont, mitt hjärta blöder och jag saknar henne så otroligt mycket. Det finns ingen som hon, hon var en mycket speciell liten dam med ett stort problem här i livet. Hon föddes med en missbildning i ryggen som till sist orsakade så mycket problem för henne att vi kände att det enda rätta var att låta henne vandra vidare. Tack Kristine för ditt stöd att fatta beslutet som vi dragit på länge!

Jag vill minnas Tindra som den galna lilla terrier hon var och kommer därför att dela med mig av några bilder nedan. De är helt oredigerade, orkar mig inte på att lära mig det nu.

En av Tindras favoritplatser... på sin puff och i solens strålar.

Hoppsan, hur i helsike kom Tindra upp dit? Hon står på fönsterbläcket i gamla lägenheten och spanar på folk som går förbi utanför. Ertappad...;o)

Till vä: Söta fina lilla Tindra, en vackrare hund får man leta efter. Till hö: Medan de andra hundarna går in eller lägger sig i skuggan lägger sig Tindra mitt i gassande sol!

Det är dessa stunder jag vill minnas, förra sommaren på promenad vid Svinö.

Tindra älskade att lära sig konster samt visa upp dem för folk som hälsade på. En riktig liten teaterapa var hon.

Poolen vi fick av Mamma och Per förra året blev väldigt uppkattad av Tindra. Roligast var nog ändå när vi fyllde den med vattenslangen enl henne.

Den här bilden är med som en liten symbol. Det är så här jag vill se det att Tindra har det nu:

En stor grön äng vid vattnet där hon kan gå runt och strosa och lukta precis hur mycket hon vill. Framför allt känner hon inte längre någon oro eller smärta.

Tindra, vi älskar dig så! Det känns som jag ska gå av på mitten. Jag vill bara att du ska komma in genom dörren och vara sådär glad som bara du kan och säga att allt är ok nu. Varför blir inte livet alltid som jag tänkt mig, varför dessa prövningar? Är det för att ge en liten påminnelse, att stanna upp och uppskatta det jag har? Någon mening måste ju finnas, även om jag inte ser den just nu. Tack mamma och Jennie för ert stöd, ni har oxå hjälpt mig att fatta ett beslut och framförallt påminnt mig om den krokiga vägen för det är lätt att bara minnas det bra i en sådan här situation.

R.I.P Tindra, vi ses någon gång i framtiden!