Idag är det ännu värre, saknaden ännu större och hålet i hjärtat ännu djupare. Det är så tyst här hemma, de andra två hundarna bara sover. Jag borde aktivera mig själv och dem för att tänka på något annat men får inget gjort. Jag saknar min lilla ögonsten sååå! Det dåliga samvetet gör sig påminnt, kunde jag gjort något mer, kunde jag gjort något annorlunda? Ja, förmodligen men nu är det inte så, det är alltid lätt att vara efterklok. Min lilla vovve mådde inte bra! Så var det, det är den bistra sanningen. Inte en enda dag har det gått utan att jag har tänkt och oroa mig för Tindra. Har hon motionerat för mycket, för lite? Har hon mycket ont? Sista tiden har jag orat mig för att Celvin ska råka få tag i hennes svans som hon är så otroligt rädd om. Visst är det min/vår skyldighet som föräldrar att lära barnet att vara snäll mot hundarna men alla som har haft eller har barn vet säkert hur snabbt det kan gå och en hund som har ont kan man inte alltid lita på, hur gärna man än vill. Tindra har aldrig visat något aggressivt beteende mot oss, hon var en underbar familjehund! Men vi vuxna lärde oss oxå hur vi skulle hantera henne och vi förmedlade alltid det till folk som kom och hälsade på. Hur man skulle lyfta henne, att man skulle undvika svansen mm.

Tindra har varit bättre, verkat piggare en tid men symptomen har ändå funnits där hela tiden. Hon har dessutom många gånger hållt sig på promenaden. Vi kunde komma in från en långrunda utan att hon hade gjort sina behov och därmed signalerade att hon behövde ut igen. Samma symptom som när hon fick senaste skovet av smärta. Jag misstänker att det smärtade att kröka rygg.

Det som fick oss att ta det slutgiltiga beslutet var att Meya och Tindra rök ihop och slogs på liv och död. De har slagits förrut, från att ha varit små gruff som vi har kunnat avbryta har det stegvis eskallerat. Vi har kunnat se ett samband med deras slagsmål och Tindras allmäntillstånd. Klart att det blir obalans i flocken när någon inte mår bra.

Vi har hört oss för om omplacering, men om vi ens skulle ha hittat någon till Tindra hade det inte känts rättvist varesig mot hunden eller den som skulle ta hand om henne. Vi kunde ju inte lova någonting. Tindra var inte hel och frågan var inte OM hon skulle få ont igen utan snarare NÄR. Jag skulle bara lämnat över bekymret till någon annan. (Det är inte Tindra jag kallar bekymmret utan det att behöva oroa sig för en älskad vän!!) Nä, vi kände att som föräldrar och djurägare var det vår plikt att fatta ett beslut, hur ont det än gjorde. Det här är inget som kommit plötsligt utan har varit en lång och seg process med mycket tårar och velande hit och dit.

Man får ett väldigt speciellt förhållande till en hund som inte är frisk. All tid vi har spenderat på rehab, muskelträning hemma, resor till olika veterinärer i landet och annat kunnigt folk gör att man kommer varandra så nära. Det går inte riktigt att förklara. Vi ville så gärna att det skulle funka, vi ville att hon skulle slippa ha ont, slippa att ha ett öga i nacken hela tiden för att hinna undan om ngn kommer för nära. Slippa att ständigt känna stress. Kort och gott, vi ville att hon skulle vara frisk!

Jag måste verkligen ta mig i kragen, jag har två fantastiska hundar som behöver sin matte och en liten son som behöver sin mamma (även om han är lyckligt ovetande och gapskrattar åt mig när jag gråter, han har inte lärt sig alla signaler än som tur är). Det gör bara så jäkla ont hela tiden. Tänker jag på något annat i några minuter (jag kom på mig själv med att gå in i sovrummet och kolla efter Tindra, om hon låg där i den lilla solfläcken som hon brukar om eftermiddagarna) gör sig den bistra sanningen mig påmind som en stöt genom hela kroppen. Känns som om tårarna aldrig kommer sluta rinna, att ingenting kan bli kul igen...ingen mat kan bli tillräckligt god. Någonstans där inne vet jag att det inte fanns något annat alternativ.