Äntligen kom dagen då det var dag att hämta vår efterlängtade Kiwi en Border Collievalp från Kennel EmenEm. Jag hade spenderat veckan i Stockholm på en utbildning för ett nytt system som jag ska bli Super User för. Fredrik tog flyget upp och mötte mig och bilen. Bara 6 mil bort väntade Mickis och en något blyg men glad liten Kiwi. Det var härligt att få träffa henne igen och så mysigt att denna gången få ta med sig henne hem.

Bilfärden hem gick hur bra som helst. Kiwi låg framme i min famn och sov nästan hela vägen. Väl hemma väntade förväntansfulla Mormor och Stig som hade passat Tindra under dagen då vi hade varit borta. Tack snälla ni för att ni alltid ställer upp, vad skulle vi göra utan er??

Tindra tyckte om Kiwi ända tills hon insåg att Kiwi var där för att stanna. Matte ta bort henne här ifrån och gör det fort, utstrålade hela hennes kroppspråk. Det var ganska sent så vi bestämde oss för att det fick räcka för i dag och att de fick träffas mera i morgon.

Den här natten sov jag med kläderna på. Allt för att snabbt kunna springa ut med Kiwi när hon skulle vilja. Lagon förvånad var jag när hon väkte mig med ett litet tyst pip klockan 06:30 på morgonen efter. Hon hade sovit HELA natten. Herregud vilket lyx;o). När Tindra var valp var jag ute med henne 2-3 gånger varje natt i början och hade helt klart förberett mig på något liknade.

Många har frågat mig varför i hela världen jag skaffar ytterligare en hund till då jag redan har två stycken. De personer som frågar har förstås inte själva hund eller delar inte alls mitt stora intresse för träning och tävling. När jag köpte Tindra för 2,5 år sedan var siktet inställt på att tävla agility. Efter endast en halv säsong på tävligsbanan upptäckte jag att inte stod till som det skulle med Tindra och tog henne till min veterinär (jag hade varit där vid ett par tillfällen tidigare men inte hittat något konstigt plus att Tindra hade repat sig och blivit symptomfri dessemellan). Denna gången startade vi en lång utredning, vi var tom uppe i Strömsholm för en MR och det visade sig att Tindra saknar en kota i ryggen. Ingen kul diagnos för en 2 år gammal hund. Hur detta skulle komma att påverka hennes liv kunde ingen veta. Att jag skulle tänka om vad det gällde agilityträning var i allafall säkert. För en människa som jag som lever för mina hundar (sorry sambo, dig också;o)) var detta ett HÅRT slag. Att köpa en hund till fanns inte ens på kartan, vi hade ju redan två stycken. En sen kväll för ca 3 månader sedan fick jag ett mail från en av mina agilitykompisar. Hon tipsade om att hennes uppfödare hade valpar på g. Jag tänkte att de var säkert tingade i allafall så jag skickade i väg ett mail och frågade lite om föräldrarna och uppfödarens andra hundar. Vi fick bra kontakt och på den vägen var det. Jag är så glad för att jag bestämde mig för att köpa en liten tikvalp av Mickis på Kennel EmenEm. Det har hela tiden känts så bra i magen och man ska lita på sin magkänsla. Eller hur?? ;o)