Förra veckan rusade förbi toksnabbt... minns knappt vad jag har gjort s jag sammanfattar det lite.

Förra helgen: Var vi i Stockholm och Shoppade med stort S! Vi sprang omkring på Drottninggatan som yra höns, alla butiker skulle hinnas med. Jag var lite trögstartad, visste inte riktigt vad jag ville ha men rätt som det var hittade jag ett par coola jeans (som typ var det enda jag inte skulle köpa) och då lossnade det ordentligt. Det blev ett par skor, ett par stövlar, ett par jeans, en jacka, en mängd tröjor, koftor och några stickade klännigar. Det är ROLIGT att shoppa!! Dessutom hade vi sällskap på resan av ett par som förgyllde våran helg på mer än ett sätt!! Alltid lika kul att ungås med dem! Stor kram till er! Celvin skötte sig kanon på resan! Skönt å veta, då kommer vi våga oss i väg på lite långresor igen! Vill även sända en STOR KRAM till våra fantastiska hund och husvakter som gjorde det möjligt för oss att komma iväg samt pyntade vårt hus med pumpor. Såå mysigt att komma hem när det var så fint! Det var ju skördefest under tiden vi var borta och jag misstänker att de hade tagit sig en sväng runt på ön!

Babysim: Celvin älskar att vara i vattnet, han plaskar, sparkar, leker och dyker... Ja, minsann dock om än väldigt försiktigt! Ledaren är nog med att det skall vara på barnets villkor och tar det därför väldigt varligt med de övningar hon lägger upp. För två veckor sedan var Fredrik med och fotade oss. Det blev några fina bilder som jag kommer lägga upp här.

Celvins utveckling: Förra helgen när vi var i Stockholm lärde sig Celvin att prata i tvåstavigt, det var da-da och ba-ba mm för hela slanten. Supersött! Förmodligen tyckte även gästerna på den Indiska resaturangen oxå att det var jättesött, eller vad tror ni? Idag har han även hittat ljudet "T" så då är det ta-ta-ta-ta mm. Gulligt!

Kiwi: Jag tror att lilla damen sakta men säkert börjar mogna en smula, kan inte rikitgt sätta ord på det men hon känns mer stabil i många lägen. Vi har inte tränat jättemycket denna veckan utan i stället hållt oss till våra långa promenader samt lekt en hel del och jobbat på att stärka vår relation. Jag tror även att mig desperata försök att få oss tävlingsklara i höst blev mer än en morot och satte käppar i hjulet istället. Sedan den dagen då jag gav oss ett halvår till (till april) har träningen vänt. Snacka om psykologi! Dessutom kan jag ge oss själva tid att bara ha kul vissa dagar inte träna hela tiden. Visst går det och är det ett måste att kunna kombinera dessa för att komma framåt men just nu behöver jag göra en skillnad på dem för att det ska bli tydligt för mig själv. Jag tror att ni som känner mig förstår vad jag menar.

Vi har hunnit med lite agility och Kiwi var fin-fin. Det var en fröjd att jobba med henne! Hon har en enorm glädje och är nu helt orädd för balanshinder (jäkla fixidé)! Dock har vi gungan kvar, har med flit låtit den vara sedan hon plötsligt blev superrädd för mycket utan anledning. Igår råkade hon av misstag springa över gungan och det var ju inge bra!! Jag blev så arg på mig själv även om jag inte kunde förutspå att hon skulle ta den bakom ryggen på mig. Dock verkade hon inte bry sig särskillt mycket utan kunde fortsätta fokusera och göra om övningen utan problem (och utan gunga såklart)!!

Meya: Tja, knallar på som vanligt! Är bara en sån underbar hund. Hon är med nästan överallt fast ibland märker man knappt av henne. Hon strosar mest omkring och tycker att livet är underbart och livet ÄR underbart för oss med henne runtomkring! Hon charmar, stöttar, kelar och bara är go helt enkelt! Älskar fortfarande att byta konster mot köttbullar och leka med kamptrasan har blivit görkul på äldre dar. Måtte hon leva till hon blir 35 som hon en gång lovade mig.

Tindra: Usch, vad jobbigt det är fortfarande! Vill inte skriva så mycket om just sorg i bloggen för jag vill inte att ni som läser ska bli ledsna av mina inlägg utan i stället tvärt om men guuuud vad jag saknar lilla skrutt! Det finns inte ord! Jag försöker tackla min sorg som vanligt när något känns svårt... genom att inte tänka på det men den här gången går det inte! Tindra finns med mig i allt jag gör, i mina tankar, när jag pratar ja... usch! Jag vet att vi fattade rätt beslut och jag ångrar mig inte men det gör inte saken lättare. Inte alls! Jag måste tänka på att Tindra har det bra nu, hon har inte ont och hon är inte stressad men jag kan inte låta bli och tänka på hur livet sett ut om hon inte hade haft en missbildning som endast drabbar ca 2% av alla hundar. Varför just hon? Förmodligen (eller ganska säkert) hade jag inte haft Kiwi och där slutar jag att fundera! Nu är det som det är! Livet måste gå vidare helt enkelt och det gör det genom att jag ger ALLT till de som finns kvar. Inget varar för evigt heter det ju, man ska vara tacksam för varje dag man får vara tillsammans och vara friska, det gäller både djur och människor!