I dag kom Meya hem efter att ha varit på semester hos Fredriks pappa Bosse. Han erbjöd sig att ta hand om henne så att Tindra fick läka i fred efter sin livmoderoperation. Vi hade bestämt oss för att operera bort den på rekommendationer från olika veterinärer då löpen var det enda samband vi kunde se i och med hennes "återfall".

Hur som helst var det helt underbart att träffa Meya igen. Hon hade varit hos Bosse i 12 dagar och det var helt klart det längsta vi har varit i från varandra på hennes åtta levnadsår. Jag vet att Meya hade det toppen hos Bosse. Hon avgudar ju honom. Dessutom fick hon vara med honom på jobbet varje dag och springa in och ut som hon ville. Jag är säker på att matte saknade Meya mer än tvärt om.

När Meya kom hem såg jag att Tindra slappnade av en smula. Vi var i trädgården när Bosse kom med henne så alla hundarna inkl. grannens trevliga finska lapphund fick hälsa utomhus. Jag stod bara och iaktog hela processen för det var så spännande. Tindra liksom intog en ny roll och kunde släppa efter lite då trygga Meya styrde upp situationen.

Det var sol och härligt väder så vi bestämde oss för att åka till Byttan, en supermysig restaurang som har fått en regäl uppfrächning alldeles nyligen, och äta brunch. Meya och Tindra fick stanna hemma men Kiwi fick åka med. Deras brunchbuffe var helt enorm. Det fanns inte en ända liten matbit som jag saknade. Om det blir fint väder i helgen tror jag att vi åker dit igen. Det är så smidigt att luncha där när även hundar är välkomna. Kiwi låg så snällt och sov under bordet under hela besöket. Hon är en liten pärla den lilla damen.

Äntligen kom dagen då det var dag att hämta vår efterlängtade Kiwi en Border Collievalp från Kennel EmenEm. Jag hade spenderat veckan i Stockholm på en utbildning för ett nytt system som jag ska bli Super User för. Fredrik tog flyget upp och mötte mig och bilen. Bara 6 mil bort väntade Mickis och en något blyg men glad liten Kiwi. Det var härligt att få träffa henne igen och så mysigt att denna gången få ta med sig henne hem.

Bilfärden hem gick hur bra som helst. Kiwi låg framme i min famn och sov nästan hela vägen. Väl hemma väntade förväntansfulla Mormor och Stig som hade passat Tindra under dagen då vi hade varit borta. Tack snälla ni för att ni alltid ställer upp, vad skulle vi göra utan er??

Tindra tyckte om Kiwi ända tills hon insåg att Kiwi var där för att stanna. Matte ta bort henne här ifrån och gör det fort, utstrålade hela hennes kroppspråk. Det var ganska sent så vi bestämde oss för att det fick räcka för i dag och att de fick träffas mera i morgon.

Den här natten sov jag med kläderna på. Allt för att snabbt kunna springa ut med Kiwi när hon skulle vilja. Lagon förvånad var jag när hon väkte mig med ett litet tyst pip klockan 06:30 på morgonen efter. Hon hade sovit HELA natten. Herregud vilket lyx;o). När Tindra var valp var jag ute med henne 2-3 gånger varje natt i början och hade helt klart förberett mig på något liknade.

Många har frågat mig varför i hela världen jag skaffar ytterligare en hund till då jag redan har två stycken. De personer som frågar har förstås inte själva hund eller delar inte alls mitt stora intresse för träning och tävling. När jag köpte Tindra för 2,5 år sedan var siktet inställt på att tävla agility. Efter endast en halv säsong på tävligsbanan upptäckte jag att inte stod till som det skulle med Tindra och tog henne till min veterinär (jag hade varit där vid ett par tillfällen tidigare men inte hittat något konstigt plus att Tindra hade repat sig och blivit symptomfri dessemellan). Denna gången startade vi en lång utredning, vi var tom uppe i Strömsholm för en MR och det visade sig att Tindra saknar en kota i ryggen. Ingen kul diagnos för en 2 år gammal hund. Hur detta skulle komma att påverka hennes liv kunde ingen veta. Att jag skulle tänka om vad det gällde agilityträning var i allafall säkert. För en människa som jag som lever för mina hundar (sorry sambo, dig också;o)) var detta ett HÅRT slag. Att köpa en hund till fanns inte ens på kartan, vi hade ju redan två stycken. En sen kväll för ca 3 månader sedan fick jag ett mail från en av mina agilitykompisar. Hon tipsade om att hennes uppfödare hade valpar på g. Jag tänkte att de var säkert tingade i allafall så jag skickade i väg ett mail och frågade lite om föräldrarna och uppfödarens andra hundar. Vi fick bra kontakt och på den vägen var det. Jag är så glad för att jag bestämde mig för att köpa en liten tikvalp av Mickis på Kennel EmenEm. Det har hela tiden känts så bra i magen och man ska lita på sin magkänsla. Eller hur?? ;o)

Igår så opererades lilla Tindra för OHE, kastration. Det är så skönt att det är över och att allt har gått så bra.

Vi bestämde oss för ett par veckor sedan att ta bort livmodern då den kan ha haft en viss påverkan på hennes allmäntillstånd. De tre perioder som hon har haft ont och varit allmänt nere har varit i samband med löp så det fanns inte så mycket att tveka på när hon även denna gången började bete sig konstigt. Jag visste att hon skulle löpa i mitten av maj och vi ville helst inte operera henne under löp så det var rätt så snabba ryck som gällde. Självklart ordnade fantastiska Läckeby en snabb tid åt oss så att inte Tindra skulle hinna börja löpa.

Nu håller vi tummarna på att detta kommer att lösa alla bekymmer och att hon aldrig mer kommer att få ont.  (Jag är inte helt övertygad men jag måste hoppas, det tar mycket kraft att gå runt och oroa sig hela tiden).

Lägger upp en bild på söta Tindra, alldeles frusen och dåsig efter operationen.  Jag kan berätta att efter en god natts sömn var hon en helt annan hund. Helt otroligt att de är så starka hundarna. Tacka vet jag stark smärtlindring. Nu får vi hålla henne lugn i ett par veckor innan vi kan rehabträna igen. Men nu är det iallafall gjort, puuuh.