I mitten av februari var Mickis, Kiwis uppfödare nere och höll kurs i fårvallning. Vilken underbar helg vi hade! Lördagen tillbringade vi i ridhuset vilket borde varit toppen för Kiwi och mig... inte behöva tänka på att fåren ska hoppa över någonstans, ha drag mm. Jag säger som Tony Irving, MEN... vi fick inte riktigt pusselbitarna på plats. Mickis klämde på en öm punkt (vilket var superbra men lite jobbigt) och jag var mer frustrerad än någonsin när vi åkte hem den dagen. Egentligen borde jag väl gett upp och tänkt att jag är värdelös på att valla, för det är jag. Ingenting finns där naturligt för mig... undrar varför. Men jag är ju så jäkla envis så jag bröt ihop en stund sedan tänkte jag på min gamla VH-chef som alltid sa "det är i frustrationen man lär sig". Bra och viktiga ord enligt mig som jag då och då tänkt på när det varit tufft. Sedan åkte vi hem och vallade får hela natten i drömmarnas land. När jag vaknade på söndagen hade jag en klar målbild om vad jag skulle uppnå under söndagen, hur jag bättre skulle röra mig och vad jag ville få ut av Kiwi. Det mest elimentära Mickis tryckt på var att försöka hålla Kiwi på fötterna. Hon behöver lära sig att gå lugnt och behärskat bakom fåren. Jag har i min tidigare träning "safe:at" lite genom att lägga henne så fort hon börjat springa och tappat koncentrationen. Det är slut på det nu! En annan sak var att jag inte längre får ta henne på klappen (inte just nu) utan först lära henne det som borde vara mest naturligt för henne, gå bort från mig och upp till kl 12. Detta var inte längre naturligt för henne och jag började fundera lite på hur hon egentligen haft det med sin balans från början. Jag tror nämligen inte att den varit särskillt jättebra men att jag inte reflekterade så mycket över det från början eftersom jag inte visste bättre.

På söndagen gjorde vi grymma framsteg efter att Mickis tvingat oss att plocka ut fåren från staketet vilket vi höll på med ett bra tag + att fåren hoppade över staketet ett antal gånger och jag var beredd att ge upp. Men när det funkade en gång var jag malligare än malligast (även Kiwi) och Kiwi kunde fixa det flera ggr. Dessutom fick jag henne att hålla sig på benen, kunna gå lugnt och fint bakom och driva. Duktig vovve! Och duktig förare! Nu blev jag säker på det jag hela tiden känt. Kiwi är en toppenhund. Hon kan bli en vallhund, det är inte där det ligger utan jag måste lära mig och det tänker jag bannemig göra. Jag är oerhört envis och ger mig inte i första taget! Dessutom är det faktisk väldigt kul att valla. Jag håller fortfarande ögon och öron öppna ifall det finns någon mark här i närheten. Egna får vore drömmen och ett stort steg närmare en godkänd vallhund.

På måndagen samma helg höll Fanny Gott grundkurs/lydnadskurs för samma gäng. Vi hann inte med så mycket på en dag (jag menar, Fanny har ju en hel del att bidra med, jag hade gärna haft henne här en hel vecka  ) men det vi hann med var toppen och supernyttigt! Vi tittade främst på fortsatt arbete med rutan och Kiwis ställande under inkallning. Många bra tips till fortsatt arbete fick vi. Kursen gav mersmak så jag hoppas på att få gå en lydnadskurs hos Fanny inom en inte allt för avlägsen framtid.

Fanny stannade en extra dag (hon bodde hos mig) så vi åkte till Anja och vallade även på tisdagen. Det märktes på alla tre hundarna att de hade fått vila en dag och bearbetat det de hade lärt sig på helgen för alla gick super. Jag var så nöjd med min lilla hund och även med mig själv för att jag äntligen börjat få lite känsla för det där med vallning. Tyvärr var detta sista gången vi vallade, nu har Kiwi i stort sett vilat från träning i snart tre veckor. Eller visst har vi kört agility några gånger och även lite lydnad och hemmatrix men inte alls lika intensivt som vi brukar. Vilan har varit skön främst för mig men kanske även för Kiwi. Jag tror man behöver återhämta sig lite då och då, speciellt efter en intensiv period, mest för att samla på sig inspiration och tanka ny energi. Nu vill jag bara att snön ska försvinna så vi kan gå bort till klubben och träna där. Det är på god väg, idag lyser solen igen, man börjar vänja sig vid det! Snart är det dags för den dagliga promenade på golfbanan, herregud vilka ytor och vilken fin utsikt, tänk om man fick gå där jämt. Kiwi springer nästan benen av sig så hennes kondis är det inget fel på. Så man kan säga att vi fystränar nu, skratt, för att inte låta alldeles lata.

Nu är det en hel månad och en dag sedan jag bloggade senast. Många har hört av sig och frågat varför det inte kommer några inlägg, vilket jag självklart uppskattar för då vet jag att ni gillar att läsa det jag skriver   . Svaret på frågan har varit samma till alla... TIDEN... den räcker inte till. Visst kan man tycka att det går ganska så fort att skicka iväg en liten text och visst, ni har så rätt!! Men saken är den att jag har fått lite prestationsångest eftersom min söta sambo har installerat photoshop på min dator. Jag har verkligen försökt få tid till att sitta ner och lära mig men det är egentligen där tiden brister. Nästan all tid går till min älskade lille Celvin vilken jag gladeligen prioriterar! Han är helt underbar att umgås med nu, har verkligen blivit en egen person med egen vilja, en person som man kan leka med, som faktiskt börjar förstå lite av det jag säger till honom samt kommunicerar tillbaka. I detta inlägget kommer inga bilder för jag ska försöka lära mig lite mer PS under dagen och kvällen. Jag hade tänkte träna ikväll men eftersom jag har sån träningsvärk passar det bra att sitta still och "plugga" photoshop ikväll. Japp... nu väntar ni er alla supersnygga bilder i morgon och jag gav mig själv ännu mer prestationsångest alldeles gratis   . Äsch, det bjuder jag på!!