Fråga mig inte om vad som blivit fel, fråga istället om vad som har gått rätt så tar det inte så lång tid för mig att förklara.... :(

Jag talar om Telia och deras enormt omständiga och icke kundvänliga sätt att installera ett bredband. Jag menar hur svårt kan det vara? Så svårt att de fimpar vår hemtelefon OCH misslyckas att installera bredbandet. Nu, mer än en vecka senare har vi äntligen fått tillbaka vår hemtelefon men vi har fortfarande inget bredband. DESSUTOM kom i fredags ett brev från Telia där det stod att de bekräftar att vi har sagt upp bredbandet..? Öhhh, vilket då?

När man ringer och frågar vad som händer kan de bara göra en felanmälan inte ge oss någon information om när vi kan förvänta oss att vårt bredband kommer fungera. Äsch, jag ska inte tjata ut er om gånger jag ringt men blivit vidarekopplad mellan 4 personer innan jag till slut hamnar tillbaka hos den avdelning jag först ringt till som så klart var rätt. Eller då de tagit en felanmälan på förmiddagen och när vi ringer tillbaka på eftermiddagen får veta att det inte finns någon felanmälan sedan tidigare.... eller... äsch, jag orkar inte prata Telia mer nu!!!

Nu till ett annat bekymmer. I onsdags natt var jag mer vaken än sovandes. Jag låg och grubblade över min lilla Kiwi och hennes bravader. Träningen går väldigt varierande minst sagt och det som bekymmrar mig är att hon fullkommligt låser sig i vissa lägen. Jag klurade på vad jag vill ha ut av henne och vad som egentligen har gått fel. Jag vill att min hund ska tycka att det är ok att göra fel, att den ska lita på mig, att jag tycker att det är ok att göra fel och våga försöka igen. Inte ge upp - bli liggandes på marken och glo på mig istället för att komma igen och göra ett nytt försök. Jag vill även att hon ska böna och be om att få träna med mig. Att hon ska tycka att jag är en rätt kul prick som hon gärna leker tillsammans med.

Jag måste lära mig Kiwi! Jag måste anpassa min träning till henne och faktiskt komma ihåg att hon är en rätt så vek hund när det kommer till kritan. Hon är fantastiskt duktig på att komma ihåg saker samt länka ihop dem. Hon kan uppleva mig eller en situation obekväm utan att jag ens märker det.  

I torsdags när jag vakande var självförtroendet i botten men envisheten tog överhanden så jag tog med mig Celvin och Kiwi ut för lite träning. Kiwi fick själv välja ut de leksaker hon skulle ha med sig och jag skämtar inte... det blev en hel kasse full;o). Vi skulle ut och bara ha kul och fokus på passet var "hämta leksaken och kom in med den till mig FORT" och "snabba lägganden" . Kiwi var jätteduktig och vi hade jätteroligt!! Vi fick in några ställande oxå vilka hon gjorde väldigt bra trots att det var länge sedan.

I fredags var vi inne och röntgade höfter och armbågar. Usch vad nervös jag var men tack och lov så såg bilderna mycket fina ut. Vi hoppas på att de är ok, svaret från SKK kommer väl inom någon vecka eller så.

I går var Kiwi "fit for fight" igen efter narkosen. Vi lekte en lång stund, gjorde lite konster och tränade sedan på det fria följet vilket gick mycket bra. Duktiga, duktiga hund!

Idag ringde Jennie och undrade om inte jag var sugen på att träna så kunde hon komma över till mig. Jag? Sugen på att träna? JAAAAA! Så kul att få sällskap. Vi gick bort till brukshundsklubben och mötte upp Jennie där. Det var kul att få se lille Denver (som har blivit stor, typ 5 månader) träna. Han var jätteduktig. Satt snällt och tyst bredvid när Kiwi och jag lekte vid sidan om och agerade störning. Tjoade, kastade leksaker mm.

Lagom tills vi kom hem kom Mormor och Stig och hälsade på. Det är alltid lika trevligt att träffa dem. Celvin visade upp sin allra bästa sida, han tyckte nog oxå att det var kul att de kom och hälsade på. När de åkte var det dags för nästa besök. Samtidigt som de svängde av vår gata svängde Celvins fadder och en av mina bästa vänner Tess på den och det var dags för nästa fika. Tänk att vi varit så poppis idag;o). Sypermysigt!

När Tess åkte hem var klockan typ sex och Fredrik och jag konstaterade att vi inte hade ätit något annat än sockerrkaka (två ggr) efter frukost och var vrålhungriga. Jag fixade mat och efter det fick Fredrik nästan dra mig med ut på kvällsrundan för då var jag trött och skakig efter allt socker. Jag tyckte att vi kunde gå en kort runda men när vi väl kom ut så var det ganska så skönt så det blev en ganska bra promenad iaf. Vi konstaterade att sommaren är på upphällning, inte många husvagnar är kvar på campingen. Ja, i morgon börjar Fredrik jobba efter 8,5 veckors semester. Oj vad fort denna sommaren har gått men det gör inte så mycket. Jag gillar även hösten. Jag gillar alla årstider när de är sig själva.

Igen... det hände igen!! Jag sprang på en orm och den var inte liten ska ni veta. Tjockare än en tjockkorv och längre förstås. Jag stod som vanligt och hyperventilerade medan Fredrik var besviken över att aldrig han får se några ormar. Han lugnade mig med att ormen kanske hade ätit en råtta och att det var därför den var så stor när jag sa att sånna stora ormar FÅR INTE finnas i Sverige. Blääääääää! 

För att återkomma till Kiwi då. I onsdags var jag totalt nedbruten men idag är jag vid bättre mod. Min egen reflektion är att när det vankas tävling tappar jag det där att bara ha kul med min hund och ställer för höga krav på oss båda. Med en hund som Kiwi måste jag ta det varsamt och tänka mig för väldigt noga. Hon är duktig på mycket och vi har kommit en bra bit både i lydnaden och agilityn även om det inte känns så ibland. Sänkta krav är de ord jag ska ta med mig i träningen fram över OCH har roligt!  

Nu är det faktiskt dags att sova. Jag skriver mer i morgon, om vi får bredband förstås.